De där korna

Ibland ska man veta att man lever. Efter en hel dag på Öland var vi ganska möra och längtan efter att slå upp tältet gjorde sig ganska hörd. Men när man vägrar tälta på en camping och när man dessutom befinner sig på en ö med tusen campingplatser, karg ölandsten eller beteshagar med kor. Ja, för att inte nämna naturreservat med campingförbud så var vi ganska uppgivna vid åtta snåret då vi ännu inte funnit något tillåtet ställe att slå upp vårt lilla tält på. Tanken att sova i bilen samt köra ca fem timmar hem, jo tom den fanns där. Men när vi inte kunde komma längre norrut så öppnades ett liten glänta upp sig. I all sin prakt. Tio meter från havet och en underbar solnedgång hade vi hittat den. Platsen med stort P. Några myggbett senare och några svordomar stod det iaf upp. Tältet var äntligen uppe!

Hundarna och likaså vi var oerhört trötta efter en lång men intensiv dag. Vi gjorde oss iordning och kröp ner bland alla täcken och kuddar.

Men så händer det, jag hör ngt. Toto morrar dovt och stirrar mot tältets utgång. Jag reser mig i ett hast, ser ut genom tältets små fönster och möts av en hjord med kossor. Inte tio meter bort, inte fem, utan precis bredvid. Försöker tysta hundarna, pratar högt så korna ska höra oss och gå därifrån. Livrädda att korna ska bli rädda och skena över vårt lilla tält.

Efter några minuter har de passerat. Den lilla mysiga gläntan vi befinner oss i är mitt i en kohage och inte nog med det, mitt i deras betesgång ner till vattnet.

Livrädd för att bli nermejad av rusande kor sov jag inte mycket den natten. Och när korna sedan kommer en gång till på morgonen satt jag givakt och bestämmer mig för att gå upp.

Jodå, så kan det vara att tälta på Öland.