Gräsänkling i dagarna tre

När D befinner sig i Elstockholmo så får jag passa på att göra det jag gör bäst. Man trotsar frostiga rutor, iskalla vindar, flertalet minusgrader och stelfrusna fingrar och så trotsar man det faktum att man är mörkrädd. JO, precis så spenderar jag kvällarna, i kylan, i mörkret, i skogen. O inte spenderar jag tiden där ute ensam, det vore ju befängt. Nädå, trollungarna njuter till fullo av friheten i skogen. De struntar fullkomligen i vädret, kalla tassar och att underlaget är en isbana istället för en grusad väg, nä- för dem är detta lattjo! VI har ju en helt skog, helt ensamma!

Så, efter jobbet blir det skogstur med mina favvisar. Ett perfekt avslut på jobbiga dagar.

När jag inte vandrar i skogen, blir det en del annat. Såsom bokning av frisörtid. Det ni, denna gången hoppas jag på storslagna förändringar, och om jag inte är alltför feg så blir jag mörk. Men fegheten har ibland en tendens att ta över när jag väl är där, hua. Walk the line.

Min finaste och jag <3

Att känna att man gör skillnad!

Har ni haft den känslan någon gång? Att det ni gör betyder ngt? Ngt mer än bara ytligt? Att det ni gör förändrar liv och att ni gör ngt ni älskar, en bra sak?

Jag har haft den känslan under två tillfällen i mitt liv, under två perioder har jag mått som allra bäst, men samtidigt kännt mig helt maktlös, arg och förtvivlad och ensam. Alla brinner vi för olika saker, men för mig är huvudsaken att vi alla brinner för något, och att vi alla bidrar med något i samhälle för att få det lite bättre.

Mitt val har alltid varit enkelt, mitt val har kommit till dem som inte kan försvara sig själva, som inte kan kämpa för sig själva och som behöver det mer än något. Jag viger den tiden åt djuren och kanske allra mest åt hundar. Fick jag ägna mig åt det jag vill allra helst, och som jag en dag kommer att ägna mig åt, så är det djurens rättigheter och djurens välmående, med inriktning på hundar. Så, för att stilla den där egoboosten som vi alla har inom oss, den känslan av att känna att vi gör ngt bra, ngt som gagnar någon eller något annat och som vi själva inte vinner något utav, förrutom just den där känslan. Känslan som är obesrivlig och som måste upplevas.

Så efter att jag fått hem min självfrände för snart 8 år sedan, föll mitt val sig enkelt. Hundarna i Spanien, och då med inriktning på vart min egna lilla vän kommit ifrån. Sos-animals.

Jag saknar tiden där nere dagligen, jag önskar och vill göra mer, jag vill och vet att jag kan göra skillnad, alla kan om man bara har energin och viljan. Mina drömmar idag går till hundgårdarna, shelters, runt om i världen. Där hundar lever under förhållanden vi inte ens vill och kan tänka oss, till alla de hundar som lever i fel händer, utan männsklig kontakt, i vanvård och i svält. Till alla de hundar som aldrig känt en värmande och god hand genom deras raggiga päls, till de hundar som aldrig har känt av kärlek eller värme från omvärlden. Till de hundar går alla mina tankar idag.

Oväntade dagar

Jo ser ni, det blev aldrig ngt viltspår igår, klöven åkte in i frysen igen o likaså blodet. Nä, istället blev det ngt helt annat. Tja, varför inte göra en liten historia om det :)

För ca 13 månader sedan försvann en Berner sennen hund, Sindy, ifrån sitt hem och har sedan dess varit spårlöst försvunnen. Tots massiva sökuppdrag, tidningsannonser, foundrasing, ännu mer artiklar och lite mer uppmärksammade event förblev det tyst om denna hunden. Alla spår försvann och tiden gick. Med tiden spekulationer på att ngn hade tagit henne och man begärde tillbaka henne med en stor hittelön. Inget resultat. Men ser ni, i torsdags var en man ute i skogen kring Hällingsjö, och får då syn på en avmagrad och skygg Berner Sennen, mitt i skogen, långt från vandringsleder och bebyggelse. Han hinner få upp sin kamera, zooma in hunden innan den haltandes lämnar platsen och går djupare in i skogen och försvinner. Hunden i skogen var en berner sennen! Är det möjligt, är det Sindy? Efter 13 månader, är det hon? Vart har hon hållit hus? Var håller hon hus? O i hur stort område rör hon sig?

Ja, ni förstår, det är en helt vetenskap att arbeta med försvunna hundar och jag har tyvärr fått min beskärda del i detta och har och vet av erfarenhet att det krävs tid, tid och åter tid. O till det ett engagemang på heltid och så pengar. Har du det, då har du stor chans. Men har du bristande kunskaper, så är det lika stor chans att hunden försvinner igen.

Så, igår packade jag ihop min "bortsprungna hundars väska" packade in hundarna i bilen, laddad med täcken o filtar o varm chocklad till mig begav vi oss bort mot hällsinsjö.

Vädergudarna var inte på vår sida igår, nädå, snökaos o exremt dåligt underlag. Lägg till skogsstigar på det, nedfallna träd och ivriga människor.

Vi lyckades dock ta oss in på ödevägarna, bogserade bort nedfallna träd och gjorde skallgång o spejade av områden. Snön var dock för kraftig, det blev snabbt omöjligt att ta sig fram med en vanlig kombi och sökandet efter vad som eventuellt kan vara Sindy tog slut kl 15. Ingen hund syntes till igår, inga spår el liknande.

Men vi har ett nytt områrde och förhoppningsvis kan man lyckas. Oavsett om det är Sindy eller ej så finns det en skadad hund där ute, ensam, rädd och i dåligt skick som behöver komma in.

Jag kan inte ta på mig ansvaret för denna hund, tyvärr, jag kan inte, har inte tiden och där brsiter tyvärr det för mig. Men det finns frivilliga där ute och nu hoppas jag bara att det styrs upp på bästa vis, med utplacerade människor, en viltsvinsfälla och övervakningskameror, o så lite mer utplacerade männsikor och lite mer lappade hus och bilar med tydlig info om man ser henne. Jag hoppas att det styrs upp och att hunden kommer in. Hade jag inte arbetet heltid, hade jag tältat i skogen. Nä, skämt å sido, snön har kommit nu, använd de till er fördel så kankse  man kan få ngt resultat.

Så, det var min gårdag. Jag kan iaf säga att mina hundar var nöjda efter timmar i pulsande snö, nya intryck, nya hundvänner och människovänner och lite mer snöpulsande och gyttjebadande. Själv har det satt igång ng hos mig, ngt som jag önskar kunde bli verklighet, ngt som jag nu ska spåna vidare på och ha en slappesöndag med. För idag mina vänner, idag görs det inte många knop i familjen Sjölin. Nådå, en tur till fårhagen och Jonseredsreservatet för lite uppletande, sökruta o så lite tokspring mellan husse o matte o lite snörullning på det. Det blir vår söndag det.

Effektivitet, när den är som bäst

Morgonstund har guld i mun. Det är sant, iaf om man är en Sjölinare. För att vara en Sjölinare innebär en del, inte bara att man har den bästa familjen, utan det gäller att uppskatta och ta tillvara på dagens alla minuter. O tidpunkter, och punktlighet, det är A o O.

Minns tillbaka på ens barndom.Pappa var ute och reste en hel del och de dagar han var i Sverige kunde man inte ringa honom tillräckligt ofta för att veta när han skulle komma hem. O något som alltid slår mig, det var hans tidsuppfattning och inte vilken som helst. För att lugna hans tre döttrar som otåligt väntade på deras bästa lekkamrat visst han exakt när han skulle vara hemma. Och det slog aldrig fel. " om 13 minuter, då är jag hemma". 13 minuter senare rullade bilen in på uppfarten och pappsen var hemma. Löjligt, nä, utan såhär är en sjölinare. O jag älskar själv att vara punktlig men inte bara det, att uppskatta tiden.

Klockan är halv tio, frukosten är gjord och jag har intagit soffläge. Efter en underbar skogspromenad i soluppgången på en timme och en biltvätt därefter är jag nöd med morgonen och nu kan dagen bara fortsätta på ett sätt. Men två underbara hundar som sällskap skall vi preppa med blod och klövar och sedan spendera dagen såsom en lördag kan spenderas bäst. I skogen med mina skatter.

Hoppas ni får en underbar dag. Ta tillvara på tiden och njut av dagen till fullo.

Pappsen och jag. Såklart min lilla Konung, han är aldrig långt borta.

Att längta ihjäl sig lite

Äntligen har den kommit. Fredagen som åtföljs av två lediga dagar tillsammans med de finaste. Underbart.

Har inte kännt mig på topp alls denna vecka, förutom en del tråkigheter i vardagen har jag gått och småfrusit en del. Så nu skall det blir extra mysigt att krypa ner i soffan tilsammans med det käraste jag har och mysa tills jag somnar i soffan.
Morgondagen innehåller en massa skoj, kommer köra Mr D till jobbet vid halv åtta, därpå följer en långtur ute i skogen, funderar på en 11 km tur, med ett blodspår till Kita. Tror det blir så. Toto kan få ett lite kortare spår om han vill, annars leker vi lite uppletande och annat skoj. Sedan skall bilen tvättas, vin ska inhandlas, lägenheten fixas o sedan skall jag hämta upp Mr D igen. Fullt upp med andra ord.

Här hemma smides det många planer, både stor och små och totalt omvälvande, men ack, det kommer nog bli ett bra år. Min kloka lillasyster sa så klokt häromdagen att man blir inte lycklig så länge man plågas av att alla andra skulle vara lyckligare. NÄ, här agerar man för sin egen lycka, vi skapar alla vår egen lycka och det tänker jag ta fäste på detta året.

Toto ligger i sängen och burrar och rullar sig, som om han vore en galen valp. Inte märker man att den killen snart är tio. Kita sover nöjt på fårpläden och jag ska nu sätta tänderna i min ben and jerry glass. En hel förpackning till mig själv. Det ni. Det är fredagsmys hemma i Partille idag.

En bild som gör mig glad i själen.

My Dog

För er som kankse inte är riktigt lika hundtokiga som jag så vill jag passa på att tipsa om Nordens största hundmässa- My Dog! Hundmässan äger rum i Göteborg och hade sin första, av fyra, dag i dag. Imon är det dags för moi att göra entre. Jag blir upphämtad av bästa Jesscia och sedan bär det av mot mässan. Har varit där de senaste åren och det är enligt mig alltid lika skoj. Givetvis skall jag shoppa en del, kolla på desto fler hundar, träffa kusinen som i år inte deltar utan är där med sin egna kollektion, out n out!  Vanligast tävlar hon på elitnivå med sina två små bordercollies.

Själv har jag vissa raser som skall kollas in mer än andra, o jag skall förhoppningsvis hinna med, norsk lundehund, tollare, galgo. O så några fler. Dock ställs inte storpudel imon, utan på lördag, lite trist, men samtidigt så känns nog att jag har en bra kontakt där redan. Eller så går jag även på lördag, man vet aldrig om jag får nog eller inte imon.

http://www.mydog.se/

Då jag varit ledig idag har dagen spenderats på bästa sätt. Sovmorgon- för en gång skull, härliga morgontur- i dagsljus, det hör inte till vanligheterna, bakning, hundlek och lite träning med Toto.

O så en liten skoj händelse, var nere vid den översvämmade ån tidigare idag, båda hundarna var lösa, vi tramsade oss på bästa sätt och hundarna hade lyckorus i benen. Vi lekte såaom en glad hundägare gör när ingen ser på. O så mitt i allt, kommer en kille med barnvagn gående, istället för att koppla upp hundarna tränade vi och det blev att de fick hoppa upp på en bänk, sitta på den, avvakta medans han paserade och sedan få fritt kommando. Killen med barnvagnen log, skrattade och sa sedan: " De är skoj att se någon hundägare ha så kul på promenaden, och vilken pli du har sedan!" Ha ha, jag dog lite. Men samtidigt blev jag såklart stolt. Mina yrväder, de är allt duktigare än man kan tro. O allt detta utan minska röstkommando. Hurra för mina två små frön.

Att jag sedan har en skällig liten kille och en mattjuv till flicka, det spelar mindre roll. Det är inte det som definerar en glad och lydig hund, om den skäller eller inte. För mig är hundägandet så mkt mer än att ha en hund som kan gå apatisk i koppel utan att göra en min eller som ligger i sin korg, helst i ett annat rum, och inte gör ifrån sig ngt läte eller bjuder upp på ngn invit, vad det än må vara. Nä, för mig är hundägandet något helt annat.  Dock önskar jag att fler insåg detta, att en lydig o snäll hund inte alltid är en hund som inte är tyst, lugn och foglig.

Nyår

Ett av de mest fantastiska nyåraftonar jag haft, och inte bara jag, utan även min två små älsklingar. Ja, vet detta laget vet ni att jag menar Kita o Toto.

I en hyrd stuga på österlen, Kverrestad, firade vi nyår i år och det var fantastiskt på alla vis. Som så brukligt, så börjas alltid nyårafton med en långtur i skogen med grillning, en nyårafton utan timmar i skogen med glada hundar, långt ifrån alla oljud, detär inget nyår. Till min stora förskräckelse tog Kita sig en liten tur när vi nyss kom ut i skogen o höll som viktigast på att planera vandringen, men hon behagade att komma tillbaka rätt så fort iaf. Tokfian. Ruffen satt sedan ordentligt fast i flexit, fast vi detta laget var tokan nöjd med att springa och valde istället att passa på att vila på varje paus som togs ;)

Kvällen bjöd på underbar middag, hummer, räkor och ostbricka följt av massa godis och öl till mig. Vin för de övriga. Busfröna smaskade på vom och ben och inte en raket hördes förräns vid tolvslaget, men knappt ens då, de låg nöjda o åt på ben utan att ens lyfta blicken.

Underbar morgon!

Mysiga lilla huset

Mr D & jag

D, jag o vovvarna

D med Kita

De tre musketörerna, med bihang.

Musketörerna igen, något gladare över att min kamera är framme igen

Mile med lilla o stora vavvan 

Grabbarna grus 

Underbar utsikt från grillplatsen

En helt underbar vandring avslutas med grillning o hundtugg

Min älskade prinsessa och jag