Hundlös och på språng...

Vinkande nyss av hundarna och Mr D. Mitt hjärta värker. Jag måste släppa kontrollen över Kita för en dag. Lättare sagt än gjort, fastän det var en mallig liten tjej som fick åka där fram i bilen. Att konungen såg trumpen ut där bak ensam, det är en annan historia.

NU- jobb!

Vårväder och tejpborttagning

Ja, ni undrar kanske hur den rubriken fungerar..

Solen är på visit i Göteborg idag. Passade på att strosa i stan lite extra på lunchen idag, efter massa bebismys med en f.d arbetskamrat lille son. Mys. Suger ordentligt i bebistarmen dessa stunder, men jag får komma hem och borra ansiktet i mina två små busungars pälsar och säga till dem hur mycket jag älskar dem. De är mina två små bebisar och betyder mest för mig.

Kitas operationstejp skall av, den kunde lika väl ha åkt av redan i måndags, men vi har inte velat pilla så mycket. Och jag kan garantera, det är lättare sagt än gjort. Puh, plåstret sitter som berget. Stygnen ser fina ut, och nu hoppas jag att det fortsätter i samma takt. Nu skall hon ha kroppsstrumpa på sig, plus uppblåsbar krage,så att vi graderar oss ordentligt. Hon har inte alls ont av den mjuka kragen, så det är inga bekymer. Hon har inte velat bita så värst mycket hittills, och det är ju positivt. Halva plåstret sitter kvar på henne, men då det gör rejält ont för henne och hon går upp i varv beslutade vi oss för att ta det i två umgångar. Så nu får hon vila lite och sedan tar vi resten. Hon är piggare idag, det glädjer oss rejält! Dock inte sitt vanliga jag, men det kommer nog.

Jag skall bege mig ut med min lilla kille nu, han behöver ju sin motion, vilket han inte får under dagtid nu. Kita måste ju övervakas och Mr D är ensam med dem på dagarna. Konungen är den bästa och anpassar sig fint och förstår att ngt inte riktigt är som vanligt med hans lilla syster. <3

Så, för mig passade därmed rubriken perfekt.

Toto väntar, och sedan soffan för onsdagsmys med finaste!

Hönsmamma och orolig

Lillstrumpans operation har gått bra. Hämtade henne igår kväll och då var hon fortfarande medtagen och sov hela kvällen och natten  här hemma. Dagen har spenderats på tronen, där hon har 6!!! filtar, trippelvikta, och nu även ett lakan så hon ligger som en lite prinsessa på ärten.

Hon har sovit hela dagen idag, vilket känns skönt. Hatar att se henne ledsen, medtagen och påverkad. Vill bara se henne i sin vanliga form igen.

Blir inte alltid som man planerat

Idag skulle vi lägga viltspår, mysa ute i det härliga, om ändock lite kallare, vårvädret. Men tyvärr ville det sig inte riktigt.

I fredags märkte jag på min lilla tös att hon inte riktigt var sig själv, detta visade sig egentligen bara på att hon slickade sig lite mer än vanligt. David som varit hemma med dem under dagen hade inte märkt något speciellt med henne och jag tänkte att det nog bara var något som retade henne lite. Under morgodagen var det mesta som vanligt, vi var ute en hel del och annars var det ju städning och rensning här hemma. Kita och Toto är ju mina trogna följeslagare och när de inte ligger där jag är, börjar jag alltid undra varför.

Att känna sina hundar mer än man känner någon annan är ibland tur, jag visste att ngt inte stod rätt till, såg att hon  hade flytningar, och började lägga ihop ett plus ett. Ringde djursjukhuset, de bad mig komma in. Ringde Mr D och frågade om han möjligtvis skulle kunna komma hem med bilen, vilket han som tur kunde. Han jobbade ju, men hans kollega var super snäll och körde efter i jobbbilen så allt löste sig. Lastade in hundarna och körde till blå stjärnan för undersökning av vad jag förmodade livmodersinflammation.

Kändes nästan lite löjligt att åka till akuten med en hund som alla, utom jag, nog ansåg var fullt frisk. Men ibland skall man vara schåpig,det är ju iaf trots allt jag som bestämmer samt betalar för det, så varför inte.

Prisessan kollades igenom med ultraljud och det visade sig vara livmodersinflammation. Det visade sig att hon även hade en juvertumör. Veterinären var super, och visste hur orolig och såg atagligen det på mig. Kitas allmäntillstånd var inte så pass dåligt att de skulle geomföra en akut op igår, utan i så fall skulle hon läggas in och op i mån av tid. Vilket vetten trodde skulle bli tidigast söndag, idag. Vi bokade därför en tid, måndag 07. Förberedde med allt, såsom tog blodprover etc och så kommer jag att få vara med när man ger henne lite lugnande på måndag. Kita gillar inte detta alls och jag vill utsätta henne för så lite psykiskt påfrestning som möjligt. Kan man få lite extra speciell behandling, så är det klart man vill ha det. Iaf jag.

Så vår helg blev inte som planerat, inte alls. Men vi myser en del nu, vilar och har uppsikt över min lilla tös. Än så länge verkar hon ok. Lite ont, men ok allmäntillstånd.

Håll tummarna för oss imon. Vad mitt jobb kommer säga att jag inte kommer att stå som en marionettdocka kl 08, det bryr jag mig föga om. Jag vet vad jag prioriterar i livet, och passar det inte dem, då vet jag det. Nä, de tankarna lägger jag åt sidan nu, nu är det fokus på Kita, allt annat spelar mindre roll.

Såhär, precis såhär, skall min prinsessa vara. Tokig, i full fart och med en livsgnista som heter duga. Det är min allra finaste lilla tjej när hon är som allra bäst. Precis såhär.

Rensa, spara, slänga och städa ;)

Det är vår i luften. Åh när det nalkas vår skall man städa. Eller skall och skall, för mig finns det massa anledningar till att rensa upp och våren är en av dem. Så, till Mr D stora lycka, fast kanske även olycka, går jag och drar i alla saker vi äger. Funderar på om det är ngt att ha, funderar lite till och så slängs det. Har lite som ett måtto, har saken inte använts på två år, går det till stora svarta säcken.

Kläder skänks givetvis bort, annat går i olika källsorterigar och tippen väntar runt hörnet för större föremål. Jag tänkte använda mig lite av blocket för att slippa kånka iväg sakerna själv. Visst är det härligt när alla små utrymmen är städade och rensade?  Nästa projekt blir hundarnas saker, städa, tvätta och rensa. Fast där kan jag nog sälja något... Hmm, varför sparar jag på allt till hundarna me inte när det kommer till mina egna saker? Mamma/matte syndrom? Tror jag har alla prylar som finns till dem, ändå kan jag inte sluta att köpa mer saker.

Helgen spenderas annars ensam.  Hundarna är såklart här och vi har storslagna planer på gång. Imon blir det viltspår, lite för mkt vind idag, så vi tar det imon. Morgonen spenderades ute i dryga timmen med lösspring för båda och lite trix och inkallning stod på agendan. Bäst av allt, med störningsmomet av en lös mellanpudel i hasorna. Den var så nära som två meter, men ite det minste antydan till att de ville fram när man istället satt som en prins och prinsessa på en parkbänk och gjorde trix. Nä, då kan tom en silvrig pudel få vänta.

Toto är tyvärr inte på topp idag, så vill inte utsätta honom för alltför mycket påfrestingar. Så vi myser  lite inne i em, går en härlig och lugn tur i kuperad terräng och bara njuter av att vara tillsammans. Imon hoppas jag han mår lite bättre, tänkte lägga ett kortare spår till honom också, inga vinklar, utan mest för skoj skull. Kita och min Konung spelar inte i samma lag gällade viltspår, men vad gör det. Vi har lika skoj iaf.

Vet ni vad, min älskade Konung blir 10 ÅR!!! i år! Enligt hans pass har han redan fyllt, men vi firar dagen han kom, dvs natten mellan 2-3 april ! (ja, han kan ju lika väl vara 11 eller 12, men jag kör på tio, så 10 år it is!) De som träffar min lilla Koonung vet att han egentligen inte är en dag över 4, på sin höjd. Får jag gissa säger jag tre. Tre år. SÅ gammal känns min lilla Kung som. Inte en dag äldre.

Nu skall jag pussa min prins lite, lyfta med honom till övervåningen och se vilka av hans saker som han själv väljer att behålla. Oavsett syssla, finns han alltid där, min Konung, min prins och min bästa vän!

Konungen och jag!

Systra mi

Idag tillägas mitt inlägg åt min älskade syster Karin.

Idag är ingen vanlig dag, för idag är det min systers födelsedag. Hurra, hurra, HURRA!!

Dagar som denna är det extra jobbigt att inte ha sin familj samlad. Väcker gamla minnen till liv.

Till dig, min älskade syster!

Älskade sis,
sedan vi var små har vi två varit ett,
vi gjorde livet surt för stora,
hittade på hyss efter hyss till pappas stora förtret,
vi ansåg att åka kana på bilens framruta genom att klättra upp bak på kofångaren och gå över hela taket var en bra idé,
vi ansåg att man aldrig kunde ha för många djur, oavsett djurart,
vi klöste ögonen ur varandra enbart för smattrande tangentbord,
vi byggde kojor, till min stora lycka,
vi anordnade hopptävlingar för kaninerna,
vi åkte på sommaresemester, där vi trotsade vädret till alla punkter,
att köra dig till diverse suspekta ställen blev min helgaktivitet,
att komma hem till ett tomt sovrum efter en längre utladsvistelse, för att finna allt i ditt rum, hände nog bara en gång,
vi sjöng pippisånger under båtturerna,
vi tvingade pappa att rensa skagerak på brännmaneter, medans vi såg till att de kom i land,
att fiska krabbor och räkor var alltid lika skoj,
att åka till väla, 20 min innan ständnigsdax, var alltid lika lyckat,
du och jag min syster, i 27 år har du nu funnits vid min sida och det du kommer du att göra för en livstid!
Älskar dig sis. Grattis på din dag! Hoppas du har det underbart i London och lycka till imon!

Våga ta steget fullt ut

Vet inte om det enbart är jag som drömmor om livet och dessutom vet jag exakt hur jag vill ha det. Men ack, det är så olika. Jag vet att jag kan göra allt, det är inget omöjligt, men att ta steget, ensam, det är svårigheten.

Gården, ja den vet ni ju redan om, men jag har mer drömmar än så och denna drömmen började för mig i april 2008. Så i snart 4 år har jag drömt om det, fantiserat om det, kollat på alternativ, boende, arbeten, men aldrig tagit steget fullt ut. Aldrig vågat.

Är det av lathet, feghet, eller är det för att jag just vill ha det som det är och låta det stanna vid en dröm?! Kanske hade jag behövt någon vid min sida som vore lika galen som jag, men samtidigt kanske det vore rena galenskapen. Att leva för morgondagen det har aldrig lockat mig så värst mycket.

Så helgen går i drömmarnas tecken, jag drömmer om Spanien, om min gård, om det som jag en dag hoppas kan bli verklighet. Så får det bli, idag är det en dröm, förhoppningsvis är det en verklighet senare.

Sommartorp

Att längta efter något så mycket. Under år har jag drömt om ett eget hus, en egen tomt till hundarna där vi kan hitta på en massa skojigheter. Slippa grannar både brevid, över och under. Slippa bli störd och störa andra. För mig är det en dröm, jag vill inget mer än at fly bort från all stress och allt buller. Min passion för livet på landet, skogen, vildmarksliv, ett aktivt utomhusliv delas inte lika stakt av en annan i hushållet. Eller rättare, det delas nog inte alls.

För mig hade det inte funnits ngt bättre än att ha sin egen lilla gård. En hund till, två katter, några får eller getter och så en häst eller två. Djuren på lösdrift såklart. Åh, det är något jag tänker på dagligen.

Idag när regnet står i backen, snön förvinner och det bildas isbildning på gatorna istället, då blir det en drömmardag, en innedag med vovvarna där vi drömmer oss bort.

Hur kan man finna en lösning på det? Hur kan jag få mitt hus/gård på landet? Kanske ett torp är lösningen. Ett torp och en lgh i stan. Ett icke alltför avlägset torp i förhållande till lgh, där man kan åka ut på helgerna, lediga dagar och kanske tom under kvällar. Ja, djuren får ju uteslutas då, men lugnet skulle finnas där. O lyckan! Vilken lycka sedan.

Så jag fortsätter drömma lite till, och med en varm, om än ngt blöt, Kita, kurar vi ner oss i soffan med en filt och drömmer om vårt framtida boende.

Att göra en insats

På min väg till bussen om morgonen, samma tid varje morgon,  möts jag ofta av en liten orange katt. Han söker uppmärksamhet, vill ha kontakt. Sedan följer han efter mig på väg till bussen, ibland blir jag orolig att han inte ska vika av, men han stannar på sitt lilla ställe där buskarna tar slut och tittar efter mig. Varje morgon är det lika hjärtskrikande att lämna honom där vid buskkanten.

Har funderat på att jag måste göra något av alla de katter som far illa på grund av oss männiksor. Våran okunskap om utekatter och hur oansvarliga vi är gör att tusentals katter far illa varje dag i Sverige. Så sagt och gjort, idag blir min första dag för Göteborgs katthälp, sedan får vi se vart det leder. Idag blir det en punktinsats för att fånga in katter som lever i en stor koloni.

Att hjälpa hundar har för mig alltid varit en självklarhet och det kommer jag fortsätta med. Men katterna behöver våran hjälp, så ni som har tid över, engagera er, all hjälp behövs.

Annars flyter veckan vidare, igår em hade jag en undebar dag med hundarna, lämna jobbet tidigt pga av provtagning på vårdcentralen vilket innebär att vi fick en härlig solig em tillsammans ute i snön. Det var väl behövligt.

Regnet och mörkret täcker nu Götet och innan jag skall bege mig ut igen, skall jag mysa och busa med mina egna små trollungar här hemma. De får vara hemma med husse ikväll när matte är och hälper katter. För oavsett vad jag säger till mina troll, får de inte riktigt in att katter inte är leksaker ;)

Ensam en söndag

Efter en underbar morgontur i lilla skogsdungen utanför huset bestämde vi oss snabbt för hur denna dag skall spenderas.

Då mr D jobbar och givetvis har bilen, blir lite lite fast, men vi trotsar det och beger oss till Jonsered med antigen buss eller tåg och går en härlig tur i bokedalens naturreservat. Temperaturen är runt nollan, det blåser inte så värst mkt, iaf inte för att vara i Göteborg och det kommer bli en underbar dag tillsammans med mina småtrollungar. Sa jag även att solen lyser, nä missade visst det. Men det lyser i all sin prakt!

 För vem kan motstå detta?

Under vår lilla men ändock mysiga morgontur, så visade Toto så extremt tydligt sitt hundspråk och matte lyser av stoltehet. Den stoltheten när man vet att det inte kan bli bättre, inte på någon front och jag är stoltaste matten i världen. Den stoltheten infann sig.

Toto o Kita var lösa o nosade och busade såsom brukligt. Jag ser i ögonvrån att en vovve, lös, börjar att närma sig, utan ägare. Hunden befinner sig ca 100 m från oss och står stilla på håll. Mina har inte ens märkt att det finns en kamrat inom räckhåll utan fortsätter att nosa o stoja med mig. Från ingenstans, då Toto är ca 20 m ifrån mig ser jag plötsligt att hunden närmar sig  rasande fart, jag hör av den morr/skäller och springer fram mot Toto. Stannar ca 2 meter ifrån honom, säger inget utan bara står. Märker tydligt här att hunden endast vill leka och verkar totalt harmlös, jag vet vilken hund det är när den kommer nära. (en pudeltik som alltid är lös) Så jag ingriper inte alltså!
Toto har nu noterat att det står en hund precis intill honom, han fortsätter att nosa ett tag till. Tittar upp på hunden, med hela sitt kroppsspråk utstrålar han vänlighet och lugn, han passerar hunden och fortsätter mot mig. Underbara söta lilla Toto. Han fullständigt ignorerade hunden, varpå den hunden blev ännu lugnare och fortsatte efter Toto varpå Toto får ett "varsegod" och hälsar fint på den lilla pudeltiken. Kita vile ju såklart inte fram alls och slapp helt att hälsa.
Blev bara så stolt, fastän den morr/skällde och kom springandes fortsatte min lilla kille lungt och vänligt att nosa för att sedan uppmärksamma henne när hon åter var lugn.

För er icke hundintresserade var detta kanske inget märkvärdigt, men för oss, mig o vovvarna var det ett härligt tecken på sunt hundspråk.

Nu är det dags för denna brunetten att fixa iordning sig och hundarna för enhärlig dag i skogen.

Ha en underbar söndag allihopa!

Från blond till brunett

Efter en vecka i skönhetens tecken, med ansiktsbehandling och manikyr var det nu dags att göra något åt det slitna blonda håret o vad passar då inte bättre än att bli brunett. Så, så fick det bli. Numera är jag mörkbrun med lite röda undertoner, och det är en stor och annorlunda känsla. Fast jag gillart! Jag gillart ganska mkt faktiskt.

Bild? Hm,det borde man ju ha här egentligen.. ske se om jag kan få ihop något att visa er ;)

Vad hände med den nalkande våren?

Kyla i all ära, snö likaså. Men - 11 grader? Hinner inte ens komma ut innan fingrarna är utan känsel och funderingarna kring att ens hålla kopplet är det enda som jag kan tänka på. Hundarnas tassar blir kalla och måste värmas och den bitande isiga kylan är visst här för att stanna ett tag. Brrr.

Dagen bjöd på en sjukhusbesök, alltid spännande. Nu inväntas svar. Tråkigt att gå, men ack så mycket bättre än att bara gå runt och tänka och undra. För ser ni, jag har upptäckt en liten knöl, förmodligen helt ofarlig, men iaf värt att kolla upp. Så det gjordes idag. Dagen bjös annars på en hel del räknande på jobb, jag som verkligen hatar siffror kan tycka det är rätt så avslappnande att bara sitta och räkna på underhållsbidrag. :)

Om en timme är Mr D hemma efter, vad som känns som en evighet, i Stockholm. Så det blir att bylsa på sig sina enormt snygga, något korta och uttvättade, termobyxor, dunjacka och bally skor för att ens närma mig utomhustemperaturerna. Tack för sätesvärmare. Men ack, elratt vore något att ha i dessa läget. Finns det något jobbigare än att inte kunna använda sina händer när man kör bil? Ja, ni kan ju tänka er hur det ser ut när jag körvintermånaderna?! Dödslängtan?- Nädå, bara frusen.

Älskar tordagarar, så njut nu av att helgen snart är här som ni förhoppningsvis kan spendera med nära och kära.

Ni ser väl hur viktigt mode är. Mode är ju hela grejen.