Då mr D jobbar och givetvis har bilen, blir lite lite fast, men vi trotsar det och beger oss till Jonsered med antigen buss eller tåg och går en härlig tur i bokedalens naturreservat. Temperaturen är runt nollan, det blåser inte så värst mkt, iaf inte för att vara i Göteborg och det kommer bli en underbar dag tillsammans med mina småtrollungar. Sa jag även att solen lyser, nä missade visst det. Men det lyser i all sin prakt!
För vem kan motstå detta?
Under vår lilla men ändock mysiga morgontur, så visade Toto så extremt tydligt sitt hundspråk och matte lyser av stoltehet. Den stoltheten när man vet att det inte kan bli bättre, inte på någon front och jag är stoltaste matten i världen. Den stoltheten infann sig.
Toto o Kita var lösa o nosade och busade såsom brukligt. Jag ser i ögonvrån att en vovve, lös, börjar att närma sig, utan ägare. Hunden befinner sig ca 100 m från oss och står stilla på håll. Mina har inte ens märkt att det finns en kamrat inom räckhåll utan fortsätter att nosa o stoja med mig. Från ingenstans, då Toto är ca 20 m ifrån mig ser jag plötsligt att hunden närmar sig rasande fart, jag hör av den morr/skäller och springer fram mot Toto. Stannar ca 2 meter ifrån honom, säger inget utan bara står. Märker tydligt här att hunden endast vill leka och verkar totalt harmlös, jag vet vilken hund det är när den kommer nära. (en pudeltik som alltid är lös) Så jag ingriper inte alltså!
Toto har nu noterat att det står en hund precis intill honom, han fortsätter att nosa ett tag till. Tittar upp på hunden, med hela sitt kroppsspråk utstrålar han vänlighet och lugn, han passerar hunden och fortsätter mot mig. Underbara söta lilla Toto. Han fullständigt ignorerade hunden, varpå den hunden blev ännu lugnare och fortsatte efter Toto varpå Toto får ett "varsegod" och hälsar fint på den lilla pudeltiken. Kita vile ju såklart inte fram alls och slapp helt att hälsa.
Blev bara så stolt, fastän den morr/skällde och kom springandes fortsatte min lilla kille lungt och vänligt att nosa för att sedan uppmärksamma henne när hon åter var lugn.
För er icke hundintresserade var detta kanske inget märkvärdigt, men för oss, mig o vovvarna var det ett härligt tecken på sunt hundspråk.
Nu är det dags för denna brunetten att fixa iordning sig och hundarna för enhärlig dag i skogen.
Ha en underbar söndag allihopa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar