Våga ta steget fullt ut

Vet inte om det enbart är jag som drömmor om livet och dessutom vet jag exakt hur jag vill ha det. Men ack, det är så olika. Jag vet att jag kan göra allt, det är inget omöjligt, men att ta steget, ensam, det är svårigheten.

Gården, ja den vet ni ju redan om, men jag har mer drömmar än så och denna drömmen började för mig i april 2008. Så i snart 4 år har jag drömt om det, fantiserat om det, kollat på alternativ, boende, arbeten, men aldrig tagit steget fullt ut. Aldrig vågat.

Är det av lathet, feghet, eller är det för att jag just vill ha det som det är och låta det stanna vid en dröm?! Kanske hade jag behövt någon vid min sida som vore lika galen som jag, men samtidigt kanske det vore rena galenskapen. Att leva för morgondagen det har aldrig lockat mig så värst mycket.

Så helgen går i drömmarnas tecken, jag drömmer om Spanien, om min gård, om det som jag en dag hoppas kan bli verklighet. Så får det bli, idag är det en dröm, förhoppningsvis är det en verklighet senare.