En livstidsdröm

Ja, det är ju inte okänt att jag är en drömmare, från den ena saken till den andra. Vissa kallar mig rastlös och kanske kan man ibland få en uppfattning om att jag är lite velig. Inte velig när det gäller att ta beslut, utan mer om livet. Rent allmänt.

Men det är inte med stor sorg och besvikenhet som jag tvingas lägga den absolut största drömmen på hyllan. Det känns så overkligt, kan nog inte riktigt komma till insikt eller förstå, om jag nu vill förstå, att det inte kommer att bli så en dag.

Och när jag nu sitter här och tittar på mitt program, japp, visst är det "112 poliser", då blir det om än mer tydligt att det inte kommer att bli jag. Min strörsta dröm.  Jag intalar mig själv att det är meningen, att jag är ägnad att förbli den jurist som jag är, men trots detta är det med ledsna kinder som jag tänker på min största dröm. Ja, drömmen om att en dag bli polis. Och inte vem som helst, utan en jäkligt bra sådan. En hundförare.

En epok av mitt liv är således över, och jag måste numera gå frammåt, utan att vara alltför bitter är världens orättvisor.