Smithska halvön

Eller vad det nu hette. Underbart hade vi iaf. Fastän att det var lite för mycket folk för min smak, jag vill ju sola med hundarna på en helt öde klippa, där man inte ser en människa. Då mår jag som bäst. Där klipporna är kala och varsamt slipade av all is som legat där och som gjort hällarna till de perfekta soldyrkarplatserna.

Hällarna var dock underbara och vattnet likaså.

Vi  tvingade ner hundarna i vattnet för svalkans skull, annars skötte de sig exemplariskt, trots allt spring runt omkring oss.
Med varsitt märgben och kallt vatten stannade vi i hela tre timmar!

Mitt ansikte lyser med en stark färg, likaså mitt bröst. Det känns i kroppen att vi har varit vid havet idag. En känsla som man inte kan förklara om man inte har varit uppe i bohuslän en hel dag. Då vet man. Saltstänket i håret, saltkristallerna som sitter fast på hela kroppen, håret som är mer styvt än sandpapper och med en härlig eftersmak som sitter i länge.

Vi var inte riktiga nöjda där utan begav oss till bokedalens naturreservat och till rosencafet. Mitt mellan fårhagen och hästhagen liggger det mest idylliska lilla cafeet. En sallad och cola senare var jag fit for fight för nya äventyr. Men hundarna ville annat och likaså kärleken. Klockan var halv fem, ca 6 timmar ute, så vi nöjde oss och for hem.

Nu väntas det pannkakor med glass och äppelmos. Efter det lite tidningsskvaller och glotta (för er icke skåningar- titta!) lite i digital photo.

Imon väntas nya äventyr, en klippa, lika ljuvlig som idag men på helt okänd mark.

Den finaste killen! Att leka eller mysa kan man aldrig få för mycket av. Aldrig. Inte om man heter Toto <3